tisdag 29 september 2009

När allt faller

Jag har gjort ett tävlingsbidrag till Magdas septemberutmaning. Jag gillade skissen jättemycket och gjorde en lo om något som jag inte vågat innan.

Alldeles efter nyår 2006 var jag hemma hos mina föräldrar tillsammans med min dåvarande pojkvän. Vi hade ganska nyligen blivit tillsammans då, så han var fortfarande lite sådär smånervös inför mina föräldrar. Mamma hade lagat middag och jag gick ner för att äta. Pojkvännen stannade på mitt flickrum. När jag satt mig ner på stolen och började ta för mig av maten sa min mamma den värsta nyhet jag någonsin fått. Hon berärattade att Emma var död.

Jag hade bara några dagar innan fått ett kort av henne där hon berättade att hon flyttat. Det var ett såntdär flyttkort från posten. Jag blev förvånad, men när jag läste vidare förstod jag. Hon hade äntligen fått en plats på ett psykhem och blivit inlagd. Hon hade väntat och väntat och mått så otroligt dåligt. Jag blev direkt glad och tänkte att det äntligen skulle bli bättre för henne. Jag hade tänkt att så fort jag fick tid skulle jag skriva ett långt brev. Så som vi alltid gjorde när vi var små. Hon älskade brev och skrev alltid så roliga saker med bilder till.

När mamma sa att Emma var död var min första instinkt "nej". Inte ett nej, som i "nej, vad hemskt" utan "nej, du har fel! Varför säger du så?" Under ett ögonblick trodde jag att mamma hade fått för sig att skoja på det hemskaste mest brutala sätt. Jag tittade på pappa i ett hopp om att han skulle säga åt mamma att sluta skoja. Men när jag såg in i hans ögon tittade han ner i bordet. Sen sa mamma att hon tagit livet av sig och jag förstod att det var sant. Eller nej, inte att det var sant, men att hon inte skojade. För hur kan man förstå att ens barndomskompis är död?

Nu har jag insett att det var sant. Att hon aldrig kommer tillbaka. Men jag minns henne. Alldeles efter hon dog kunde jag höra hennes skratt eka i mitt huvud. Hon hade ett bubblande skratt. Precis som när vi var fem år och lekte körragömma. Jag hörde det där skrattet i flera veckor, kanske månader. Och det är så jag alltid vill minnas henne - skrattandes, bubblig av lycka. Innan sjukdommen kom och ångesten och mardrömmarna och ledsamheten och med den ensamheten. Och jag kommer alltid, alltid, alltid att bära de minnen vi delade. Därför tog jag mod till och gjorde den första Lo'n om Emma. Min älskade Emma.



3 kommentarer:

annikaskreativasida sa...

Åh, vilken fin layout och vilken otroligt gripande berättelse! Hoppas att det på något sätt styrker dig att ha scrappat om en så svår händelse! Tack för att du delar med dig, livet är både regn och solsken, och det är viktigt att minnas. Stort tack för ditt fina bidrag!
/Annika - Magdas

Gunilla|uniquelyme sa...

Vilken stark och gripande historia. Tack för att du delade med dig. Emma har en fin vän i dig och hon är säkert fortfarande med dig på något sätt

La Vikinga sa...

Starkt. Bra gjort att hedra din kompis med en fin LO! Hon kommer ju itne att se den men du vet vad ni upplevt tillsammans och kommer att minnas henne med något vackert.

Hemskt. Att någon man står nära bara dör...

Tack för att du vågade dela med dig av din historia.